Allt gick bra med valpningen. Sparven var kelig och ville ligga nära mig i sängen på natten under öppningsskedet. Jag fick killa henne på magen hela tiden, så fort jag slutade puttade hon på mig.
På morgonen började krystvärkarna. Mellan valparna slickade hon mig i ansiktet som för att visa att det går bra det här matte. Hon var så duktig och det märktes att hon varit med om det tidigare. Jag fick klippa navelsträngarna med en trubbig sax utan att hon protesterade som förra gången. Det kan bli navelbråck om tiken sliter av navelsträngen.
När allt var klart och Sparven hade duschat, ätit och vilat ut ville hon ut och röra på sig. Hon sprang fram och tillbaka pigg och säkert lycklig över att vara så lätt när alla valpar kommit ut.
Kl 3 på natten vaknade jag av att Sparven hulkade. Hon vinglade fram och försökte spy.
Jag förstod att det var eklampsi och rusade ut till köket och blandade mjölksyrad kalk (för akutbruk) och vatten i en skål och tog med en spruta så jag kunde spruta in det i munnen på henne.
Det tog en halv minut men då jag kom tillbaka var hon livlös. Jag gjorde upplivningsförsök och sprutade i henne kalk men hjärtat hade stannat och jag fick inte liv i henne hur mycket jag än jobbade.
När det händer sånt här blir jag kall och strategisk. Vet precis vad som ska göras och gör det. Känslor kommer efteråt när allt är ordnat och över. Jag var också väl förberedd och allt jag behövde stod framme på diskbänken ifall det skulle uppstå en sån här situation.
Jag kan inte släppa tanken på om jag hade haft kalklösning från veterinären hemma som jag kunnat injicera i nackskinnet så kanske hon hade överlevt.
Jag har gått igenom allt i huvudet flera gånger och funderat om jag hade kunnat förhindra det och om jag sett några små tecken tidigare. Eller om jag hade ställt klockan och klivit upp och gett henne kalk på natten om jag bara anat eller om jag kunnat göra något annorlunda. Men det gick så otroligt fort och hon mådde riktigt bra på kvällen då vi la oss så jag hade inte kunnat ändra något. Vågade inte ge mer kalk än jag gett under valpningen eftersom mjölksyrad kalk kan överdoseras. Jag gjorde allt som stod i min makt.
Mjölken rann till ordentligt under dan och natten så valparna fick i sig den viktiga råmjölken. Det var det som utlöste den plötsliga kalkbristen.
Jag är i stor sorg och har svårt att förstå att hon är borta och att jag aldrig mer får borra in näsan i hennes otroligt mjuka päls och känna hennes rena goda lukt. Hon kommer alltid att vara med mig i hjärtat. Den bästa hund jag haft.
Askan efter Sparven ska jag sprida ut på hennes älskade Vitheden.
Tack för all hjälp jag fått och blivit erbjuden. Det är otroligt hur mycket snälla människor det finns där ute.
Hörde att det varit över 2000 delningar på mitt hjälpanrop efter en amma på facebook.
Just nu ligger springer spannieln Qarro hos valparna. Hon var skendräktig och hade lite mjölk då jag fick erbjudandet att låna henne. Det är en erfaren tik som haft två kullar så hon vet vad hon gör.
I början tyckte hon att valparna var lite äckliga men tillät dem att dia iallafall, sen gick hon därifrån.
Nu har modersinstinkten vaknat och mjölken runnit till och hon ligger hos dem mest hela tiden förutom då vi går på promenad eller det är matdags, hon gillar mat. Hon har bråttom in till valparna då vi varit ute och rastat. Idag sa hon åt Roda med en morrning att hon inte fick komma för nära valprummet med hennes valpar.
Jag är evigt tacksam mot Susanne som lånade ut sin duktiga tik och gav Sparvens valpar en chans att klara sig.
